När jag stod i köket och gjorde iordning lite kvällsmat kan jag nästan svära på att jag hörde musik i hallen. Och nej, det var inte grannen som spelade alldeles för högt utan det kom verkligen från min hall. Men när jag gick dit för att se efter var det tyst, helt tyst.

På nästan varje ställe jag har bott har det förekommit märkliga saker. När jag var liten och bodde i Haverdal, ett litet samhälle norr om staden, kunde vi sitta på nedervåningen och höra fotsteg på ovanvåningen - trots att alla satt tillsammans nere i soffan. Fotstegen gick över golvet men stannade precis vid trappan som ledde ner till nedervåningen. Att gå förbi dörren till vinden var en skräckblandad förtjusning; på kvällarna sprang jag så fort jag kunde in till mitt rum, stängde dörren och pustade ut...

När vi sedermera flyttade till en hästgård på andra sidan stan hände det betydligt fler saker. Bara för att nämna några så droppade det vatten från taket (trots att varken vattenledningar eller fukt fanns på våningen ovanför), när vi stod i stallet kunde vi höra hur någon gick över gårdsplanen för att sedan tystna precis vid stalldörren och stod man själv i stallet och gjorde iordning boxarna var där en ruskigt stark känsla av att någon stod längst bort i stallet och tittade på en. Likaså uppe på höskullen eller i uthusen, där var du inte ensam! Några nätter när jag låt i sängen och inte kunde sova kunde jag höra hästar galoppera ute i hagen närmast huset - trots att alla hästarna stod lugnt i sina boxar.

I Östersund kunde jag ibland uppleva att någon stod och tittade på mig. Ni vet den där känslan av att du inte är ensam i ett rum och du måste vrida på huvudet för att se efter. I Strängnäs hade jag det lugnt, däremot hade Mamma någon/några som gick omkring på dagar och nätter.

Här i Halmstad har jag det riktigt lugnt (peppar, peppar), det är sällan den där känslan kommer. Hos Mamma händer det mer, jag minns framförallt en gång. Det var en tidig morgon, jag var ensam hemma och stod sömndrucken i köket och skulle ordna med frukost. När jag stängde kylskåpet och såg ut över rummet såg jag under tusendelen av en sekund underkroppen på en man, två ben klädda i mörka byxor. När jag blinkade var det borta men jag hann både tänka att där står någon, bli livrädd och skrika högt!

Tror ni på spöken?